Bra kämpat! Det är två kilometer kvar nu. Åk genom
vägtunneln och sedan är det ut på sjön. Vill du åka till stugan på en gång
sedan eller duscha här? Magnus hade vevat ner rutan på bilen som stod parkerad
bredvid vägen och ropade genom den. Hem, hem till stugan var det svar jag fick
fram innan jag ökade takten för att åka ifrån en skidåkare som börjat närma sig
bakifrån. Även om medaljstriden var avgjord för många timmar sedan skulle jag
se till att göra det bästa av slutet på loppet, jag är ALLTID stark på
upploppet, jag är ALLTID pigg på upploppet, Jag är ALLTID bäst på upploppet.
Just detta dygn var det otur att det var enda sträckan jag var stark på. När
jag passerade 1km kvar skylten ute på isen såg jag två andra tävlande ca 500
meter framför mig och det gick riktigt sakta för dem, japp dem ska jag ta!
Stavtag för stavtag med krafter som inte visat sig under hela loppet närmade
jag mig dem. Cirka 50 meter innan mållinjen svischade jag förbi dem och
fortsatte i full fart ända förbi mållinjen, stannade med en stoppsladd och
välkomnades i mål av 5 funktionärer och Magnus. Oavsett vad tiden och
resultatlistan sa var jag en vinnare där och då.
Det var två mycket bra kilometrar av loppet, dock bestod det
ju av ytterligare 218 kilometer.
Vill du veta lite mer om resterande del av resan och loppet
så häng med här.
Den dag jag föddes spelade änglarna trumpet, de kom ner till
mig och frågade vill du sitta på en soffa och bli fet eller vill du kanske bli
en idrottens profet? Jag tittade på dem och sa låt mig va, valen i mitt liv de
styr jag fast det där du sa om soffa kanske låter bra. Utan en plan för mig de
åter till himmelen tog sig. Även om jag dem nu väldigt sällan ser vet jag att
de på mig ibland tittar ner och ler. Om de under detta dygn mot Jokkmokk sina
ögon riktade såg de hur många hundra slet med att för alla skidåkare göra resan
till en lek. Nordenskiöldsloppets alla funktionärer var våra änglar på plats,
de gav oss energi, de gav oss värme, när vi var stela hjälpte de oss av med
våra skidor, de var bäst.
Fram till starten
Torsdag morgon och allt är packat. Erik och Magnus hinner
komma till Hofors innan jag skjutsat barnen till skola och får ta en kopp kaffe
i väntan på att det klaras av. Vi packar i bilen och börjar den drygt 90 mil
långa bilresan. Jag hade inte träffat någon av dem innan. Erik hörde av sig tidigare
i år och funderade vad jag hade för planer gällande boende och resa, mina
planer var då att fixa något boende… vilken tur att han hade två platser över i
en stuga i Jokkmokk. Magnus hade han lockat med tidigare. De 11 timmarna till
Jokkmokk gick snabbt, vi pratade i 8 av dem och lyssnade på Roslings bok
Factfullness resterande 3. Vi pratade väldigt mycket om vädret… det såg inte
riktigt bra ut. Tidigare i veckan hade det sett riktigt lovande ut med
kallgrader under natten vilket skulle kunna ge isiga snabba spår, men nu
började prognosen visa väldigt kraftiga vindar och kanske lite snö. Vi googlade
på vindstyrka och konstaterade att det kunde klassas som stormbyar om prognosen
slog in. Väl framme i Jokkmokk gjorde vi två saker, konstaterade att det blåste
väldigt mycket och hämtade ut nummerlapparna.
Fredagen blev rätt lugn, vi packade de påsar med extrakläder
och annat som skulle köras ut till tre ställen efter banan, provåkte spåret,
vallade skidor och åt en mycket trevlig middag med 7 andra deltagare från bland
annat Falun, Stockholm och Linköping. När det gäller vallningen så gjorde jag
en chansning, jag hoppades på att det inte skulle snöa och vallade med klister…
I säng i bra tid och klockan på 03:30.
Lördag morgon (natt) klockan 5 var vi på plats vid starten
som skulle gå en timme senare. Det hade snöat och jag hade klister under
skidorna. Även Erik hade klister, Magnus som är den starke av oss hade blanka
skidor och tänkte staka hela loppet. Jag och Erik försökte täcka klistret med
burkvalla så gott det gick. Startplatsen fylldes på med förväntansfyllda åkare
och starka vindar.
 |
| Vid starten |
Loppet
Klockan blev 6 och startskottet gick, jag tog ett staktag
men skidorna satt nästan fast i snön och jag var nära att ramla. Spåren var igendrivna
med snö och det enda sättet att ta sig framåt var att köra bredvid dem. Solen
hade kommit upp och det var otroligt vackert. Synen av det långa pärlband av
skidåkare som sträckte sig över sjön vi startade på värmde min insida. Jag
bestämde mig för att försöka valla om vid den första kontrollen och väl där
fick jag tag i en skrapa och fick bort det tjockaste lagret av klistret, dock
var burkvallan de hade så kall och hård så det inte gick att få på någon av
den. Skidorna gick lättare igen.
 |
| Det var stundvis väldigt vacker och solsken |
 |
| Men spåren var inte alltid de bästa… |
Vallan var ett av två misstag jag gjorde inför tävlingen.
Det andra misstaget var seedningsloppen till Vasaloppet och det tempo jag valde
att köra öppet spår i samt det jobbiga Vasaloppet. Jag tror jag blev lite
övertränad där för min kropp återhämtade sig aldrig efter Vasaloppsveckan.
Orken kom aldrig riktigt tillbaka och jag kände att den inte fanns där nu
heller. En annan sak som inte fanns i kroppen var koffein och jag blev snabbt
seg i huvudet. Vid den andra kontrollen hade de inte fått fram någon redbull så
inget koffein där, dock träffade jag på tre av de vi ätit middag med dagen
innan Dr Sterner som jag även av en slump träffade vid starten till Öppet spår
samt Joakim och Marcus från Linköpingstrakten. Vi åkte sedan bitvis tillsammans
på väg upp mot vändningen. Att åka tillsammans med andra var det självklara
valet för alla de tio första milen fram till vändningen då vindstyrkan inte var
att leka med och ständigt motvind eller så kraftig sidovind att stavarna for omkring
precis som de ville. Vid den tredje kontrollen efter 4 mil hade de ett större
utbud och jag fick en burk varm redbull samt ett antal ostmackor. Drycken och
koffeinet i den tog mig tillbaka till verkligheten och jag vaknade till. Den
blåa himmelen hade nu bytts ut mot en grå himmel som det öste ner smånubb från,
jag lämnade kontrollen och åkte in i ett stormigt snömoln. I de
väderförhållanden vi hade var det en krävande bana, nedförsbackarna var bra men
de platta partier som oftast är enkla transportsträckor där man enkelt stakar
sig fram var på grund av lössnö och kraftig vind ingen lek. Sjöarna var riktigt
blåsiga och spåren syntes knappt. Erik uppfann ordet saxsjö som benämning på
dem då han tyckte att åkningen på dem kunde jämföras med att ta sig upp för en
saxbacke. Jag längtade efter kontrollerna och när de kom åt och drack jag en
hel del, vissa har visst problem med att äta och dricka under lopp men jag kan äta
och dricka mycket av allt och gjorde det också. Ostmackor, bullar, redbull,
sportdryck, gels, kaffe och buljong. Efter ca 8 mil mötte vi eliten som hade
varit och vänt. Strax efter det släppte jag Doktorn och Linköpingsåkarna då
kroppen sa att den inte alls ville vara med och leka i någon vettigare takt. På
höjdkurvan för loppet ser det ut som att man ska ka upp och ner för ett mindre
berg och visst var det så! Brant och långt uppför och sedan brant nerför. Detta
passerades två gånger…
De 9 första milen tog mig 9:20 timmar att åka, årets
Vasalopp gick på 7:43 och öppet spår på 5:18 och i inget av de två sista var
jag lika sliten som efter de 9 första milen denna dag. En del i det är att
formen inte fanns där men den största orsaken är dagens förhållanden. De sägs
att man ska dela upp en stor utmaning i mindre delar för att det ska kännas
lättare, tanken i mitt huvud efter 9 mil var att nu ska jag alltså påbörja ett
nytt Vasalopp med en kropp som redan är slut och inte vill vara med och när jag
kommer i mål på det andra Vasaloppet ska jag sedan ge mig ut på en halvvasa för
att ta mig i mål. Det var ju uppiggande tankar. Men det fanns också andra
tankar i huvudet, tankar som sa att jag ska i mål.
Efter ca 10 mil var det dags för vändning vilket också
skulle innebära att motvinden skulle bytas mot medvind (dock passade vinden på
att mojna strax efter vändningen men det var i alla fall inte motvind längre).
Ett par kilometer innan vändningen var det en kontroll och där mötte jag en
rätt pigg Erik som gav sig av åt hållet mot mål. När jag hade varit och vänt
serverades det köttsoppa i kontrollen och det slank ner tre tallrikar vilket
gjorde kroppen lite glad igen. Pannlampan som packats ner i en av påsarna som
fraktats dit placerades i midjeväskan i väntan på mörkrets infall.
Återvägen bjöd på mycket bättre förutsättningar men med en
sliten kropp kunde de inte utnyttjas till fullo. Då jag även fått diagonala
mycket på sträckor där det en bra dag varit enklare stakning så hade musklerna
som används för det blivit väldigt slitna och alla uppförsbackar de sista 12
milen blev till berg, det gick inte att ta sig snabbt och enkelt upp för dem
men det fick ta den tid det tog. Nu var det till skillnad mot på vägen till
vändningen mycket ensamåkning. Dels behövdes inte andras ryggar som vindskydd
men det var även svårt att hålla samma takt som andra då min stakning
fortfarande var rätt snabb men inte diagonalåkningen. Ibland stannade jag och
tog upp telefonen och läste något peppande meddelande från Åsa eller ringde
henne en snabbis för lite joursupport. Skymningen kom, mörkret kom och
pannlampor lyste lite här och där. Det började stundvis gå väldigt sakta och tiden
tog det att ta sig ett par kilometer kändes psykiskt jobbigt då jag visste att
det fortfarande var ca 70 kilometer kvar innan jag skulle passera mållinjen.
Alla tankar om tid som jag hade haft inför loppet hade jag kastat all världens
väg, jag visste att idag var inte den dag jag skulle göra ett snabbt lopp men
samtidigt visste jag att idag var dagen jag skulle komma i mål på världens
längsta skidlopp. Efter 16 mil var det kontroll med mat igen, pasta och
skinksås. Jag bad dem att ge mig två portioner på en gång och gick in i en
värme-tältkåta och satt mig och åt. Där fanns även en av påsarna med kläder och
jag satte på mig en underställströja till. Efter en liten stund kom Simon, som
vi även träffat när vi hämtade ut nummerlapparna, in och värmde sig lite.
 |
| Värme och mat efter 16 mil |
Jag kom iväg från kontrollen innan honom och det var då 6
mil kvar och ca 13 kilometer till nästa kontroll. På den sträckan kom han sedan
och åkte förbi mig och såg rätt pigg ut. Jag däremot började bli ordentligt
sömnig och längtade efter att sova. Tröttheten kom mer och mer men jag hoppades
att den skulle avta. Den avtog inte, inte på något sätt, jag ville sova och jag
kunde inte hålla fokus på spåren. Nedförsbackarna som var långa blev en fara
och jag insåg att enda räddningen för att ta mig i mål var sömn. Samtidigt som
jag visste att jag behövde sömn visste jag risken med att inte kunna komma
igång igen om jag la mig och sov. Framme vid kontrollen lite mindre än 5 mil från
mål gick jag in i tältkåtan de hade, där satt Simon och funderade över livet
och loppet eller så värmde han sig bara. Det satt även en kvinna där som bestämt
sig för att bryta. Jag hade bestämt mig för att sova och la mig på ett par
renfällar, drog ett par filtar över mig och ställde larmet en timme framåt. En
funktionär kom in och sa att bilen var här för att hämta hon som hade brutit
och han passade även snällt på att fråga om det inte var någon av oss andra som
ville åka med… en fråga man inte vill ha där och då. Simon hjälpte till att
göra svaret tydligt och ta bort all tvekan ”NEJ VI BRYTER INTE”. Jag la ner
huvudet för att somna, Simon stoppade om mig lite så jag inte skulle frysa och
sedan skidade han mot mål vilket han också nådde! Jag somnade utan några
problem, småvaknade lite när andra kom in eller gick ut men somnade igen. Jag
vaknade innan klockan ringde men hade fått ca 40 välbehövliga minuter sömn,
reste på mig gick ut och satt på skidorna och stakade iväg med lite högre fart
för att väcka kroppen. Det var nu 3 kontroller kvar innan mål. Jag fyllde på
med vätska vid den första av dem, den andra var vid starten och när jag närmade
mig den var jag åter rätt trött. Det var flera kilometer på en sjö innan jag
kom fram till den kontrollen och det kändes som flera mil. Det gick sakta men
det gick framåt. Vid den kontrollen fanns det en byggnad man fick komma in i
och i bygganden fanns det även en madrass på golven, jag kunde inte låta bli
men nu ställde jag larmet på bara 15 minuter och det tog bort en del av
sömntrycket som fanns i kroppen. 2mil kvar!, bara 2 mil kvar! Nu hade det gått
nästan ett dygn sedan starten. Jag passerade några skidåkare som kämpade mot
slitna kroppar och jag tänkte att trots att det var väldigt jobbigt så hade all
träning gjort att kroppen klarade det utan symptom på skador vilket jag var
väldigt glad för. 13 kilometer senare kom jag till sista kontrollen där trevliga
och peppande funktionärer tog emot och bjöd på dryck. Efter det skidade jag
vidare mot mål och de sista kilometrarna har ni redan läst om i början av
rapporten.
 |
| Äntligen i mål!! |
Efter loppet
I måååååål! Äntligen i måååål! JAAAAA! Magnus som gjorde ett
snabbt lopp hade redan hunnit till stugan och sovit en stund och sedan tillbaka
till målet för att hämta mig. Erik som också gjorde ett mycket bra lopp var
kvar i stugan. Magnus bistod med sedvanligt målgångsfoto och bar sedan mina
skidor och stavar till bilen, jag behövde inte bäras utan kunde gå själv. Hem
till stugan, jordnötsringar, godis och en segeröl och sedan sängen. Vaknade en
stund in på eftermiddagen och vid sextiden tog vi det tredje och sista besöket
på restaurang Opera – Souvasrulle. När vi åter kommit till stugan var det hög
tid för en skål för loppet och vi öppnade en flaska bubbel.
 |
| Skål för loppet med Erik och Magnus |
Summering
Mycket bra arrangemang. Mycket långt lopp. 410 personer tog
sig till start, 335 av dem tog sig i mål och 75 bröt. Väldigt många trevliga
personer. Kör jag igen???? – ingen aning…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar