Mitt första maraton och även min första riktiga löptävling i modern tid.
Starten
Allt började för ca 20 veckor sedan, satt i bilen på väg någonstans med Maarit. Snackade säkert om någon form av idrott och jag kom på att jag fortfarande kände mig rätt bra tränad efter Vasaloppsträningen och den löpning jag hade kört innan. Hade även anmält mig till Hofors Swimrun med Robert så det fanns en orsak att fortsätta hålla i träningen. Jag har nog också varit intresserad av att springa ett maraton ett längre tag men inte känt att jag kunnat prioritera träning i den mån det behövdes. Nu när jag har full fokus på barnen varannan vecka och en del tid över varannan var det lättare att hitta tid för träning i alla fall varannan vecka.
Det var då jag bestämde mig, jag ska springa ett maraton i år. Det var i början av juni och jag var då långt ifrån tillräckligt tränad för att klara av 4,2 mil utan att ta för mycket skada av det och troligen hade jag då inte klarat av det alls. En titt i maratonkalendern visade att det fanns några maror som gick rätt sent, fastnade för den på Åland den 25 oktober. Vi pratade nog en del om träning i bilen efter det den resan. Maarit är ju en rutinerad långloppslöpare och vet en del om vad som behövs och vad man inte ska göra. Min rutin gällande lopp är noll, ingen halvmara inget lidingölopp eller liknande. Ett kortare terränglopp i Hofors för något år sedan och innan dess Hoforsmarschen som liten.
Veckan efter funderade jag en del över hur jag skulle lägga upp träningen, det finns ju så många sätt och få är rätt. Ett felaktigt upplägg och en skada kan dyka upp. Det var också skador jag var mest orolig för inför loppet, förra året eller om det var det innan fick jag någon bristning i vaden och kunde inte träna på hur länge som helst, så ett fokus fick bli att försöka att inte träna för hårt på en gång. Jag vände mig till Maarit för råd och hjälp gällande träningsupplägg. Det gick någon dag och sedan kom en länk till ett träningsprogram på marathon.se. Det fanns olika upplägg beroende på vilken sluttid man ville träna mot och hur man var tränad innan.
Hennes rekommendation var att jag kanske kunde välja ett av programmen för en sluttid på runt 4 timmar. Jag valde ett annat. Träningsprogrammet var på 20 veckor men då det bara var 19 kvar till min mara hoppade jag in en vecka in på det.
Träningsprogrammet följdes ibland och ibland inte, de veckor jag hade barnen skippades ofta något eller några pass. Andra veckor kanske det fanns andra orsaker till ändringar men programmet fanns alltid där som bas och det jag tycker var bäst med det var att det ger en varierande löpträning med många olika typer av pass samt att det bygger upp långpassen vecka för vecka.
Det gick att välja att betala för programmet för att få mer detaljerad info och annat men jag valde att köra på grundprogrammet som är gratis.
Och genom att bestämma mig för att köra, fixa träningsprogram och komma igång med det var jag på G.
Träningen
Vecka för vecka rullade träningen på, ibland bra ibland sämre. De flesta passen själv men ibland fick jag med Erik eller någon annan på ett långpass. Erik har ju kört ett par maraton och hade många erfarenheter att dela med sig av och även mycket annat avhandlades under passen.
Så här nöjda såg vi ut efter att ha sprungit 28km den 17 augusti.
En trevlig del av årets träning var även träningen inför Swimrun då vi blandade upp löpningen med simdistanser i diverse sjöar. Ofta var vi fler som tränade tillsammans då och Swimrunträning var en ny sak för oss alla och jag tror vi alla gillade det. Den 12 juli gick Hofors Swimrun av stapeln och jag kände då att min löpträning hade börjat ge resultat under de 25 km löpning som loppet innehöll.
Även här var det leende på läpparna när kameran var framme.
I början av augusti valde jag en annorlunda träningsvecka som även innehöll semester. 4 dagar vid Kebnekaise. Målet var att se hur det ser ut där, bestiga berget och samtidigt få träning. Min utrustning skilde sig därför rätt mycket mot de andra fjällvandrana som var där. Total blev det ca 8 mil jogg och vandring inklusive svängen upp på toppen då.
Men i slutet av augusti kom jag av mig med träningen, det var många andra saker och jag missade för många pass. Det blev några veckor med alldeles för dålig träning och jag backade i form. Någon gång i september kom jag igång igen men då var det inte mycket tid kvar att spela på. Men det var bara att bita i och träna på, inte tänka på de missade träningspassen utan se framåt mot de kommande.
Jag och Erik var ut på några pass till och jag körde många själv. Ett av passen med Erik skulle hamna kring 26 km men efter 20 av dem sket det sig med vaderna och jag fick krampkänsla…. Inga roliga tankar i huvudet då. Vi småjoggade några km till och sedan vek jag av ett par km innan jag var hemma hos mig. Med detta i åtanke och vetskapen om att det inte fanns tid för så många mer långpass bestämde jag mig för att testa ett riktigt långt pass i riktigt lugnt tempo. Detta pass blev av den 3 oktober när jag hängde med Maarit till Linköping eftersom hon hade återträff med gamla klasskompisar från studietiden, de hade hela lördagen uppbokad och jag hade en massa tid för annat, som att jogga 4 mil. Jag joggade utan att ha någon plan på vart jag skulle, blev runt en stor del av Linköping och sedan fram och tillbaka till Ljungsbro. Väl tillbaka till hotellet hade jag passerat 4 mil, benen skrek de sista kilometrarna men det gick. Skönt. En del av testet var också att se hur kroppen skulle klara av en längre sträcka gällande problem med skavsår och annat, inte den minsta lilla blåsa efter det passet.
Efter Linköpingshelgen var det tre veckor kvar och jag skulle se till att hålla och toppa formen, men istället blev jag sjuk. Kunde inte träna på drygt en vecka och det var drygt. Men bara att acceptera fakta.
En sak jag inte kan säga något om gällande träningen är hur långt jag sprungit totalt, vad jag sprungit i för tempon och vad jag legat på för puls. Detta för att jag inte äger någon GPS/Pulsklocka och nästan aldrig haft med telefonen och kört med app på den när jag sprungit. Jag har valt att ha det så för att undvika att stressa mig själv av att hålla olika tempon eller genom att jämföra tider på rundor med andra tider. För mig har det varit helt rätt val, för andra kan det säkert vara en källa till inspiration att ständigt veta exakt vilket tempo och annat man springer i. Jag vet ju i vilket fall som helst om jag springer snabbt, långsamt eller mittemellan.
Målet
Målet med allt detta var ju att springa Åland maraton den 25 oktober. Jag behövde inte åka ensam, vilket jag visste redan från början då Maarit hade lovat att stå och ta emot mig i målet om jag sprang. Men vi blev 5 som åkte, Maarit, Lars och Mari anmälde sig också till halvmaran som gick samtidigt och sedan följde även Alfred med som stöttning till oss alla. Tyvärr hade Lars problem med hälen och kunde inte delta. Men han var en perfekt supporter under loppet och åkte fram och tillbaka efter banan som en skottspoling för att heja på oss alla.
Vi åkte redan på fredagen och hade en trevlig fredkväll och lördag på Åland innan loppet på söndagen.
Loppet började rätt tidigt 08:30 så klockan stod på 07:00 för att vi skulle hinna äta frukost och ta oss till start. Jag försökte äta mycket men inte för mycket, gröt, bacon, bönor och en massa annat.
På plats innan start.
En sak jag gillade med loppet var att det inte var så många deltagare så det fanns ingen trängsel eller bök med sådant. Totalt 110 anmälda till maraton och halvmaraton.
Hela startfältet för maraton
Jag hade fått för mig att det inte skulle vara ett så kuperat maraton, tror det kan ha att göra med att det tidigare fanns en halvmara på Åland som gick på ett annat ställe som många hade refererat till som lätt. Jag fattade inte heller att backarna på runt 30 meter i höjdskillnad i banprofilen var rätt stora backar, men dagen innan loppet förstod min dam att jag inte hade skojat hela tiden innan när jag refererade till banan som en platt bana. För att övertyga mig tog hon fram banprofilen för Lidingöloppet och visade den som jämförelse. Då blev jag plötsligt lite orolig för loppet…. Innan det hade jag ingen riktig taktik för hur jag skulle springa, skulle jag börja lugnt eller snabbare, efter det hade jag heller ingen taktik men insåg att tankarna jag hade haft om taktik inte skulle fungera oavsett. När jag kört långpass med långa backar som träning har jag tagit för mycket stryk av dem för att sedan orka löpa på som jag tänkt. Nedan syns banan som vi som sprang maraton sprang två varv av och de som sprang halvmaraton sprang ett varv på.
När starten gick valde jag att springa i det tempo som benen ville utan att anstränga mig för mycket men att inte medvetet bromsa farten. Startledet fördelade sig snabbt efter vägen och tre fyra löpare var snabbare än oss andra och började dra ifrån. Vi var runt 40-50 totalt och när vi vände första gången efter 3,5 km och man mötte alla löpare räknade jag att jag låg på plats 15, kände att det nog var lite längre fram än jag borde ligga. Kilometrarna passerade och det visade sig också att två av löparna för mig hade gått ut för hårt och även de passerades. Halvmaran startade 15 minuter efter maran och jag mötte Maarit och Marie efter ett tag och jag kände glädje över att vara där och springa. Precis så var det de 28 första kilometrarna, glädje, lycka och snabba möten med damerna efter vägen samt en leende Lars som stod och hejade på överallt. Allt var bra och kilometertempot var stabilt runt 5:20 +/- 15 . Det regnade lite och blåste rätt mycket men i mitt huvud sken solen. Men alla som pratat med någon som sprungit ett maraton har hör ”det är vid 30 km som loppet börjar” och för mig gick den gränsen vid ca 28 km. De 14 sista kilometrarna var hårda och det gick inte att springa i samma takt längre. Tempot sjönk drastiskt och när jag försökte höja det sa någon del ifrån, ljumskarna började dra ihop sig eller något annat. Det var bara att acceptera och börja räkna ner kilometer för kilometer. När det var 7 kilometer kvar bestämde jag ett nytt delmål för loppet, jag skulle oavsett hur det kändes inte gå en meter och det gjorde jag inte heller. De 4 sista kilometrarna kändes det som att det skulle ta en evighet att komma i mål men när det var 800m kvar så stod Lars där igen och då hade han lämnat bilen och bestämt sig för att jaga mig i mål och han lyckade få mig att pressa upp farten igen och blunda för smärtan och med vetskap om att målet var så nära vågade jag även riskera att få kramp i ljumskarna för i mål skulle jag ju kunna krypa därifrån.
Och i mål kom jag och där stod min dam och väntade på mig! Halleluja va bra det kändes! Att springa i mål efter min första maraton var en stor lycka och det kändes perfekt även om benen inte höll med huvudet i det.
Målet var nått men samtidigt är målet också början på något annat.
Målgång med trötta ben.
Och eftersom en väldigt stor del av alla som frågat hur det gick också har velat ha en siffra att förhålla sig till så blev det 4:04. Många har sagt ”ååååh vad synd att du inte sprang lite snabbare så du kom under 4 timmar” men för mig spelar det ingen som helst roll. Jag hade satt ett mål tidsmässigt och det var mellan 3:30 och 4:30 och jag låg i det intervallet och jag är hur nöjd som helst med det. Placeringsmässigt tappade jag lite de fjorton sista kilometrarna och hamnade på plats 18 eller 19 till slut, en placering i ett lopp med 40-50 deltagare säger ju inte så mycket men jag hade nog räknat med att hamna mycket närmare slutet av resultatlistan då det var min första mara.
Maarit och Marie sprang tillsammans hela loppet och löste diverse problem och kom i mål på bra tid.
Och resultatet av all träning blev en glaspokal J
