Laponia Triathlon 2021

Den som endast haft lycka i sitt liv har kanske inte haft ett lyckligt liv. Den som inte haft motgångar sätter inte samma värde på framgångar. Den som inte känt saknad har inte känt alla nyanser av kärlek. 

Det är ofta i kontrasterna känslor uppstår. Det är den gummisnodd du spänner mest som flyger längst när du släpper den men samtidigt är det den som har störst risk att gå av. Att inte våga spänna sin inre gummisnodd gör att man inte heller får njuta lika mycket av flygturen.

Laponia triathlon 2021

Slit ut mitt hjärta och släng in det i en bastu, slå mig i magen så jag mår illa och förneka mig sömn i 30 timmar. Så var känslan 12 timmar in i loppet när jag försökte ta mig upp för löpningens längsta backe, upp på Dundret, en stigning på 440m i en lång backe. Solen stod mitt på himlen, svetten rann och bromsar som kändes stora som gråsparvar attackerade konstant. Just då var det rätt bra att komma ihåg att jag vill faktiskt det här, jag har faktiskt betalat för det här, vi har faktiskt planerat in en semester 100 mil bort med detta som en viktig del. Men den viktigaste insikten då var nog ändå att jag kan faktiskt pausa en liten stund för att återfå energi. Min mor som var dagens support vid sidan av alla otroliga funktionärer tog sig till backen och bjöd på knäckebröd med renost, skugga och vätska. Ett antal minuter senare och jag var åter på väg uppåt mot pärleporten eller var det kanske bara till toppen av Dundret jag skulle. 

Men precis som i livet var denna uppförsbacke bara en del av alla olika sträckor och alldeles innan hade jag haft ett par km mycket fin stiglöpning där allt bara kändes underbart, lite roligt är ju att på bilden som är tagen från den delen är det en skylt med texten ”turning point ”… 

Foto Laponia Triathlon

Men tävlingen började ju långt innan denna episod, närmare bestämt vid midnatt vid en sjö i Gällivare upplyst till dagsljus av midnattssolens strålar. När startsignalen ljöd bröts den spegelblanka magiska vattenytan av ett tåg med taggade triathleter med första målet att simma de tre varven och 3,8km på banan. Den otroliga sommarveckan som varit hade värmt vattnet till rekordtemperatur för loppet, ca 21 grader. Min simning gick hur bra som helst och det blev den gren som gick över förväntan. (Simtid 1:25 - helt nöjd)

Foto Laponia Triathlon

Efter sim blir det cykel. 18 mil genom vackert natur. Banan börjar rätt utmanande efter ca 2 mil då det blir uppförsbackar i 8km. För att inte döda benen för tidigt tog jag det lugnt där och den delen gick bra. Efter 36km kom första vätskestationen och där mitt i natten i fullt dagsljus stod en hel hög med barn och hejade så mycket de kunde, en mycket härlig känsla och bra stämning. Ungefär halvvägs in i cyklingen började det bli jobbigt. Dels för att det var mitt i natten och min kropp ville sova men även för att jag då insåg att jag nog tränat alldeles för lite cykling egentligen, speciellt den senaste tiden. Årets längsta pass innan detta var 8 mil någon gång i början av maj. Vill man göra ett bra fulldistans triathlon kan jag verkligen rekommendera att man ska träna ordentligt, kanske till och med efter någon form av program… detta kanske jag mest skriver som en påminnelse till mig själv för framtida tävlingar då jag tenderar att glömma bort den detaljen. Tröttheten och för lite träning ledde till att andra halvan inte gick så snabbt, att min nacke skrek och att min rumpa blev väldigt mycket ovän med den hårda sadeln. Just här kan jag tycka att den vettigaste reaktionen från någon är ”skyll dig själv ” .  Men oj vilka vackra ställen som passerades också. Stilla vatten, stora vidder. Då och då någon ren som gick på vägen och gav mig konstiga blickar när jag passerade. (Cykeltid 7:36 - för länge)

Att få byta från cykel till löp är en så skön känsla. Den sömntrötthet som jagat mig under natten försvann när den mer monotona cyklingen byttes till löpning. Mina ben kändes åter pigga och de första kilometrarna gick lätt. Löpning är ju min starka gren men det är sällan jag kan dra nytta av det på ett triathlon då det även är den sista grenen. På Laponia är löpningen tuff, total stigning på ca 815 meter (kan jämföras med ex Stockholm maraton som har ca 210m). Jag körde även Laponia 2017 men då var det en annan löpbana som var enklare så jag var inte helt förberedd på att det skulle vara så tufft som det var. Bortsett från episoden jag skrev om i början hade jag ändå en bra löpning och med vätskestationer ca var 5e km blev det helt lagoma etapper att avverka mellan dryck och pepp från världens bästa funktionärer. På sträckan efter Hellnerstadion, efter ca 5 km samt på väg tillbaka efter ca 33 km var det galet med mygg i kombination med branta backar. Mycket var av släktet galna lappländska attack mygg. Direkt jag saktade ner för att ta några gångsteg i en backe anföll de i formation och benen blev på några sekunder svarta av blodsugare. Det var nog den mest konkreta farthållningshjälp jag någonsin fått. 

Toppen av Dundret efter ca 28km löpning

Med pepp och energi från funktionärer och supporten kom jag till slut i mål med ett stort leende på läpparna och den känslan är värd så mycket mer än alla jobbiga känslor på vägen dit och hade vägen dit varit enkel hade den känslan inte varit lika stor. (Löptid 7:07 - jag kom i mål och det var bra)

Foto Laponia Triathlon

Laponia triathlon är ett otroligt välorganiserat triathlon i en väldigt vacker miljö. De funktionärer som ställer upp är helt otroliga och vilket arbete de gör. De är världsklass. Då det inte är ett jättestort triathlon när det gäller antalet deltagare blir det även en väldigt bra stämning bland alla och det blir aldrig trängsel eller stress och det är lätt för publiken att följa tävlingen på nära håll.

Laponia triathlon är ett rätt tufft fulldistans triathlon, att jämföra det Kalmar Ironman känns lite som att jämföra Göteborgsvarvet med Lidingöloppet när det kommer till banprofilen.

Det här var mitt tredje fulldistans triathlon och tidigare har jag kört Laponia 2017 och Kalmar IM 2018. Det blir säkert något mer framöver och kanske tränar jag med ett bättre träningsupplägg då eller så blir det kanske ett till som blir onödigt jobbigt att genomföra. Det beror ju lite på hur livet ser ut då.

Nordenskiöldsloppet 2019 - Världens längsta Race Report för världens längsta skidlopp

Bra kämpat! Det är två kilometer kvar nu. Åk genom vägtunneln och sedan är det ut på sjön. Vill du åka till stugan på en gång sedan eller duscha här? Magnus hade vevat ner rutan på bilen som stod parkerad bredvid vägen och ropade genom den. Hem, hem till stugan var det svar jag fick fram innan jag ökade takten för att åka ifrån en skidåkare som börjat närma sig bakifrån. Även om medaljstriden var avgjord för många timmar sedan skulle jag se till att göra det bästa av slutet på loppet, jag är ALLTID stark på upploppet, jag är ALLTID pigg på upploppet, Jag är ALLTID bäst på upploppet. Just detta dygn var det otur att det var enda sträckan jag var stark på. När jag passerade 1km kvar skylten ute på isen såg jag två andra tävlande ca 500 meter framför mig och det gick riktigt sakta för dem, japp dem ska jag ta! Stavtag för stavtag med krafter som inte visat sig under hela loppet närmade jag mig dem. Cirka 50 meter innan mållinjen svischade jag förbi dem och fortsatte i full fart ända förbi mållinjen, stannade med en stoppsladd och välkomnades i mål av 5 funktionärer och Magnus. Oavsett vad tiden och resultatlistan sa var jag en vinnare där och då.

Det var två mycket bra kilometrar av loppet, dock bestod det ju av ytterligare 218 kilometer.

Vill du veta lite mer om resterande del av resan och loppet så häng med här.

Den dag jag föddes spelade änglarna trumpet, de kom ner till mig och frågade vill du sitta på en soffa och bli fet eller vill du kanske bli en idrottens profet? Jag tittade på dem och sa låt mig va, valen i mitt liv de styr jag fast det där du sa om soffa kanske låter bra. Utan en plan för mig de åter till himmelen tog sig. Även om jag dem nu väldigt sällan ser vet jag att de på mig ibland tittar ner och ler. Om de under detta dygn mot Jokkmokk sina ögon riktade såg de hur många hundra slet med att för alla skidåkare göra resan till en lek. Nordenskiöldsloppets alla funktionärer var våra änglar på plats, de gav oss energi, de gav oss värme, när vi var stela hjälpte de oss av med våra skidor, de var bäst.

Fram till starten

Torsdag morgon och allt är packat. Erik och Magnus hinner komma till Hofors innan jag skjutsat barnen till skola och får ta en kopp kaffe i väntan på att det klaras av. Vi packar i bilen och börjar den drygt 90 mil långa bilresan. Jag hade inte träffat någon av dem innan. Erik hörde av sig tidigare i år och funderade vad jag hade för planer gällande boende och resa, mina planer var då att fixa något boende… vilken tur att han hade två platser över i en stuga i Jokkmokk. Magnus hade han lockat med tidigare. De 11 timmarna till Jokkmokk gick snabbt, vi pratade i 8 av dem och lyssnade på Roslings bok Factfullness resterande 3. Vi pratade väldigt mycket om vädret… det såg inte riktigt bra ut. Tidigare i veckan hade det sett riktigt lovande ut med kallgrader under natten vilket skulle kunna ge isiga snabba spår, men nu började prognosen visa väldigt kraftiga vindar och kanske lite snö. Vi googlade på vindstyrka och konstaterade att det kunde klassas som stormbyar om prognosen slog in. Väl framme i Jokkmokk gjorde vi två saker, konstaterade att det blåste väldigt mycket och hämtade ut nummerlapparna.

Fredagen blev rätt lugn, vi packade de påsar med extrakläder och annat som skulle köras ut till tre ställen efter banan, provåkte spåret, vallade skidor och åt en mycket trevlig middag med 7 andra deltagare från bland annat Falun, Stockholm och Linköping. När det gäller vallningen så gjorde jag en chansning, jag hoppades på att det inte skulle snöa och vallade med klister… I säng i bra tid och klockan på 03:30.

Lördag morgon (natt) klockan 5 var vi på plats vid starten som skulle gå en timme senare. Det hade snöat och jag hade klister under skidorna. Även Erik hade klister, Magnus som är den starke av oss hade blanka skidor och tänkte staka hela loppet. Jag och Erik försökte täcka klistret med burkvalla så gott det gick. Startplatsen fylldes på med förväntansfyllda åkare och starka vindar.

Vid starten

Loppet

Klockan blev 6 och startskottet gick, jag tog ett staktag men skidorna satt nästan fast i snön och jag var nära att ramla. Spåren var igendrivna med snö och det enda sättet att ta sig framåt var att köra bredvid dem. Solen hade kommit upp och det var otroligt vackert. Synen av det långa pärlband av skidåkare som sträckte sig över sjön vi startade på värmde min insida. Jag bestämde mig för att försöka valla om vid den första kontrollen och väl där fick jag tag i en skrapa och fick bort det tjockaste lagret av klistret, dock var burkvallan de hade så kall och hård så det inte gick att få på någon av den. Skidorna gick lättare igen.

Det var stundvis väldigt vacker och solsken

Men spåren var inte alltid de bästa…

Vallan var ett av två misstag jag gjorde inför tävlingen. Det andra misstaget var seedningsloppen till Vasaloppet och det tempo jag valde att köra öppet spår i samt det jobbiga Vasaloppet. Jag tror jag blev lite övertränad där för min kropp återhämtade sig aldrig efter Vasaloppsveckan. Orken kom aldrig riktigt tillbaka och jag kände att den inte fanns där nu heller. En annan sak som inte fanns i kroppen var koffein och jag blev snabbt seg i huvudet. Vid den andra kontrollen hade de inte fått fram någon redbull så inget koffein där, dock träffade jag på tre av de vi ätit middag med dagen innan Dr Sterner som jag även av en slump träffade vid starten till Öppet spår samt Joakim och Marcus från Linköpingstrakten. Vi åkte sedan bitvis tillsammans på väg upp mot vändningen. Att åka tillsammans med andra var det självklara valet för alla de tio första milen fram till vändningen då vindstyrkan inte var att leka med och ständigt motvind eller så kraftig sidovind att stavarna for omkring precis som de ville. Vid den tredje kontrollen efter 4 mil hade de ett större utbud och jag fick en burk varm redbull samt ett antal ostmackor. Drycken och koffeinet i den tog mig tillbaka till verkligheten och jag vaknade till. Den blåa himmelen hade nu bytts ut mot en grå himmel som det öste ner smånubb från, jag lämnade kontrollen och åkte in i ett stormigt snömoln. I de väderförhållanden vi hade var det en krävande bana, nedförsbackarna var bra men de platta partier som oftast är enkla transportsträckor där man enkelt stakar sig fram var på grund av lössnö och kraftig vind ingen lek. Sjöarna var riktigt blåsiga och spåren syntes knappt. Erik uppfann ordet saxsjö som benämning på dem då han tyckte att åkningen på dem kunde jämföras med att ta sig upp för en saxbacke. Jag längtade efter kontrollerna och när de kom åt och drack jag en hel del, vissa har visst problem med att äta och dricka under lopp men jag kan äta och dricka mycket av allt och gjorde det också. Ostmackor, bullar, redbull, sportdryck, gels, kaffe och buljong. Efter ca 8 mil mötte vi eliten som hade varit och vänt. Strax efter det släppte jag Doktorn och Linköpingsåkarna då kroppen sa att den inte alls ville vara med och leka i någon vettigare takt. På höjdkurvan för loppet ser det ut som att man ska ka upp och ner för ett mindre berg och visst var det så! Brant och långt uppför och sedan brant nerför. Detta passerades två gånger… 

De 9 första milen tog mig 9:20 timmar att åka, årets Vasalopp gick på 7:43 och öppet spår på 5:18 och i inget av de två sista var jag lika sliten som efter de 9 första milen denna dag. En del i det är att formen inte fanns där men den största orsaken är dagens förhållanden. De sägs att man ska dela upp en stor utmaning i mindre delar för att det ska kännas lättare, tanken i mitt huvud efter 9 mil var att nu ska jag alltså påbörja ett nytt Vasalopp med en kropp som redan är slut och inte vill vara med och när jag kommer i mål på det andra Vasaloppet ska jag sedan ge mig ut på en halvvasa för att ta mig i mål. Det var ju uppiggande tankar. Men det fanns också andra tankar i huvudet, tankar som sa att jag ska i mål.

Efter ca 10 mil var det dags för vändning vilket också skulle innebära att motvinden skulle bytas mot medvind (dock passade vinden på att mojna strax efter vändningen men det var i alla fall inte motvind längre). Ett par kilometer innan vändningen var det en kontroll och där mötte jag en rätt pigg Erik som gav sig av åt hållet mot mål. När jag hade varit och vänt serverades det köttsoppa i kontrollen och det slank ner tre tallrikar vilket gjorde kroppen lite glad igen. Pannlampan som packats ner i en av påsarna som fraktats dit placerades i midjeväskan i väntan på mörkrets infall.

Återvägen bjöd på mycket bättre förutsättningar men med en sliten kropp kunde de inte utnyttjas till fullo. Då jag även fått diagonala mycket på sträckor där det en bra dag varit enklare stakning så hade musklerna som används för det blivit väldigt slitna och alla uppförsbackar de sista 12 milen blev till berg, det gick inte att ta sig snabbt och enkelt upp för dem men det fick ta den tid det tog. Nu var det till skillnad mot på vägen till vändningen mycket ensamåkning. Dels behövdes inte andras ryggar som vindskydd men det var även svårt att hålla samma takt som andra då min stakning fortfarande var rätt snabb men inte diagonalåkningen. Ibland stannade jag och tog upp telefonen och läste något peppande meddelande från Åsa eller ringde henne en snabbis för lite joursupport. Skymningen kom, mörkret kom och pannlampor lyste lite här och där. Det började stundvis gå väldigt sakta och tiden tog det att ta sig ett par kilometer kändes psykiskt jobbigt då jag visste att det fortfarande var ca 70 kilometer kvar innan jag skulle passera mållinjen. Alla tankar om tid som jag hade haft inför loppet hade jag kastat all världens väg, jag visste att idag var inte den dag jag skulle göra ett snabbt lopp men samtidigt visste jag att idag var dagen jag skulle komma i mål på världens längsta skidlopp. Efter 16 mil var det kontroll med mat igen, pasta och skinksås. Jag bad dem att ge mig två portioner på en gång och gick in i en värme-tältkåta och satt mig och åt. Där fanns även en av påsarna med kläder och jag satte på mig en underställströja till. Efter en liten stund kom Simon, som vi även träffat när vi hämtade ut nummerlapparna, in och värmde sig lite.

Värme och mat efter 16 mil

Jag kom iväg från kontrollen innan honom och det var då 6 mil kvar och ca 13 kilometer till nästa kontroll. På den sträckan kom han sedan och åkte förbi mig och såg rätt pigg ut. Jag däremot började bli ordentligt sömnig och längtade efter att sova. Tröttheten kom mer och mer men jag hoppades att den skulle avta. Den avtog inte, inte på något sätt, jag ville sova och jag kunde inte hålla fokus på spåren. Nedförsbackarna som var långa blev en fara och jag insåg att enda räddningen för att ta mig i mål var sömn. Samtidigt som jag visste att jag behövde sömn visste jag risken med att inte kunna komma igång igen om jag la mig och sov. Framme vid kontrollen lite mindre än 5 mil från mål gick jag in i tältkåtan de hade, där satt Simon och funderade över livet och loppet eller så värmde han sig bara. Det satt även en kvinna där som bestämt sig för att bryta. Jag hade bestämt mig för att sova och la mig på ett par renfällar, drog ett par filtar över mig och ställde larmet en timme framåt. En funktionär kom in och sa att bilen var här för att hämta hon som hade brutit och han passade även snällt på att fråga om det inte var någon av oss andra som ville åka med… en fråga man inte vill ha där och då. Simon hjälpte till att göra svaret tydligt och ta bort all tvekan ”NEJ VI BRYTER INTE”. Jag la ner huvudet för att somna, Simon stoppade om mig lite så jag inte skulle frysa och sedan skidade han mot mål vilket han också nådde! Jag somnade utan några problem, småvaknade lite när andra kom in eller gick ut men somnade igen. Jag vaknade innan klockan ringde men hade fått ca 40 välbehövliga minuter sömn, reste på mig gick ut och satt på skidorna och stakade iväg med lite högre fart för att väcka kroppen. Det var nu 3 kontroller kvar innan mål. Jag fyllde på med vätska vid den första av dem, den andra var vid starten och när jag närmade mig den var jag åter rätt trött. Det var flera kilometer på en sjö innan jag kom fram till den kontrollen och det kändes som flera mil. Det gick sakta men det gick framåt. Vid den kontrollen fanns det en byggnad man fick komma in i och i bygganden fanns det även en madrass på golven, jag kunde inte låta bli men nu ställde jag larmet på bara 15 minuter och det tog bort en del av sömntrycket som fanns i kroppen. 2mil kvar!, bara 2 mil kvar! Nu hade det gått nästan ett dygn sedan starten. Jag passerade några skidåkare som kämpade mot slitna kroppar och jag tänkte att trots att det var väldigt jobbigt så hade all träning gjort att kroppen klarade det utan symptom på skador vilket jag var väldigt glad för. 13 kilometer senare kom jag till sista kontrollen där trevliga och peppande funktionärer tog emot och bjöd på dryck. Efter det skidade jag vidare mot mål och de sista kilometrarna har ni redan läst om i början av rapporten.

Äntligen i mål!!

Efter loppet

I måååååål! Äntligen i måååål! JAAAAA! Magnus som gjorde ett snabbt lopp hade redan hunnit till stugan och sovit en stund och sedan tillbaka till målet för att hämta mig. Erik som också gjorde ett mycket bra lopp var kvar i stugan. Magnus bistod med sedvanligt målgångsfoto och bar sedan mina skidor och stavar till bilen, jag behövde inte bäras utan kunde gå själv. Hem till stugan, jordnötsringar, godis och en segeröl och sedan sängen. Vaknade en stund in på eftermiddagen och vid sextiden tog vi det tredje och sista besöket på restaurang Opera – Souvasrulle. När vi åter kommit till stugan var det hög tid för en skål för loppet och vi öppnade en flaska bubbel.

Skål för loppet med Erik och Magnus

Summering

Mycket bra arrangemang. Mycket långt lopp. 410 personer tog sig till start, 335 av dem tog sig i mål och 75 bröt. Väldigt många trevliga personer. Kör jag igen???? – ingen aning…

Borlänge Öl- & Whiskymässa

Några rader om ett av mina favoritintressen, att dricka öl.

Yes, I love it. Öl den perfekta drycken alltid och till allt (dock ej när man kör bil).

För er som gillar annan öl än gräsklipparöl (dvs enkel rätt smaklös lager) rekommenderar jag ett besök på någon av alla öl mässor/festivaler som poppat upp här och där de senaste åren. Ett perfekt tillfälle att testa både det ena och det andra som man inte hittar i hyllorna på närmsta systembolag.

I lördags (14/11) var det dags för ett besök på Borlänge Öl- & Whiskymässa, ok inte bara öl utan Whisky också men den struntade jag i. Och min rekommendation till er som besöker en kombinerad mässa är att fundera över om det kan vara smart att antingen testa öl eller Whisky, en kombination kan skapa snurrande känslor i huvudet och lustig gång – jag vet för jag har testat.

Mässan var på Galaxen i Borlänge och storleksmässigt var den inte jättestor men helt OK för en lördagseftermiddag.  Utställarna varierade från små lokala bryggerier till några som var mer av återförsäljartypen och hade ett bredare sortiment med sig. Några nyheter bland bryggerierna som jag inte innan hade testat, bland annat ett bryggeri från Leksand och ett från Falun. Det fanns även ett par utställare som skippades helt då det inte känns intressant att testa en öl vid namn ”N stor stark” på en ölmässa för mig, men det finns säkert de som även uppskattade att de var där.

Självklart provade jag en hel del öl men de kommer inte att radas upp här och betygsättas för det finns så många andra som redan betygsatt alla öl som finns. Men någon ska nämnas.

Ett av de roligare inslagen var testerna av Falubryggeriet Ryentorps då det är trevligt med bra bryggerier i närheten. Ölen var bra och bryggeriet som hittills bara sålt till restauranger hade nu införskaffat nytt bryggverk och kommer att kunna producera och sälja mer. Mer info om dem hittar ni via deras FB sida https://www.facebook.com/Ryentorps

Master Class

Vill man ha ett avbrott i det egna provandet och istället få en guidad provning av ett speciellt sortiment är en Master Class att rekommendera. Dessa finns på de flesta ölmässor men man får dock betala extra för dem. I Borlänge var de flesta Master Class föredragen om Whisky men det fanns ett för oss ölintresserade, Belgoklubben med Jens Skrubbe.   Jens hade med 6 olika Belgiska öl och guidade oss bra genom provningen av dessa.

Min favorit av dessa öl samt den öl jag tyckte mest om på hela mässan var ”Duchesse De Bourgogne”.

Hela sortimentet Jens bjöd på nedan.

Ölmässor framöver:

Nedan finns de kommande ölmässor jag hittade nu, får se vilka som kan locka till besök.

Örebro Öl & Whiskyfestival, 27-28 november 2015, Örebro

Nöjesguidens Ölmässa, 29-30 januari 2016, Nordic Light Hotel Stockholm

Uppsala Beer & Whisky Festival, 26–27 februari 2016, Uppsala

Linköping Beer Expo, 12 mars 2016, Linköping

Växjö Ölfestival, 9 april 2016, Kök 11 i Växjö

En Öl & Whiskymässa 2016, 22-23 april 2016, Göteborg

SM i hembryggd öl, 30 april 2016, Baltiska hallen i Malmö

Copenhagen Beer Celebration 2016, 13-14 maj 2016, Köpenhamn

Falköpings Ölfestival, 21 maj 2016, Falköping

Stockholm Beer & Whisky Festival, datum ?, Stockholm

SMÖF - Söderbärke Mikro ÖlFestival, datum ?, Söderbärke

Skål på er!

Ett maraton från start till mål

Mitt första maraton och även min första riktiga löptävling i modern tid.

Starten

Allt började för ca 20 veckor sedan, satt i bilen på väg någonstans med Maarit. Snackade säkert om någon form av idrott och jag kom på att jag fortfarande kände mig rätt bra tränad efter Vasaloppsträningen och den löpning jag hade kört innan. Hade även anmält mig till Hofors Swimrun med Robert så det fanns en orsak att fortsätta hålla i träningen. Jag har nog också varit intresserad av att springa ett maraton ett längre tag men inte känt att jag kunnat prioritera träning i den mån det behövdes. Nu när jag har full fokus på barnen varannan vecka och en del tid över varannan var det lättare att hitta tid för träning i alla fall varannan vecka.

Det var då jag bestämde mig, jag ska springa ett maraton i år. Det var i början av juni och jag var då långt ifrån tillräckligt tränad för att klara av 4,2 mil utan att ta för mycket skada av det och troligen hade jag då inte klarat av det alls. En titt i maratonkalendern visade att det fanns några maror som gick rätt sent, fastnade för den på Åland den 25 oktober. Vi pratade nog en del om träning i bilen efter det den resan. Maarit är ju en rutinerad långloppslöpare och vet en del om vad som behövs och vad man inte ska göra. Min rutin gällande lopp är noll, ingen halvmara inget lidingölopp eller liknande. Ett kortare terränglopp i Hofors för något år sedan och innan dess Hoforsmarschen som liten.

Veckan efter funderade jag en del över hur jag skulle lägga upp träningen, det finns ju så många sätt och få är rätt. Ett felaktigt upplägg och en skada kan dyka upp. Det var också skador jag var mest orolig för inför loppet, förra året eller om det var det innan fick jag någon bristning i vaden och kunde inte träna på hur länge som helst, så ett fokus fick bli att försöka att inte träna för hårt på en gång. Jag vände mig till Maarit för råd och hjälp gällande träningsupplägg. Det gick någon dag och sedan kom en länk till ett träningsprogram på marathon.se. Det fanns olika upplägg beroende på vilken sluttid man ville träna mot och hur man var tränad innan.

Hennes rekommendation var att jag kanske kunde välja ett av programmen för en sluttid på runt 4 timmar. Jag valde ett annat. Träningsprogrammet var på 20 veckor men då det bara var 19 kvar till min mara hoppade jag in en vecka in på det.

Träningsprogrammet följdes ibland och ibland inte, de veckor jag hade barnen skippades ofta något eller några pass. Andra veckor kanske det fanns andra orsaker till ändringar men programmet fanns alltid där som bas och det jag tycker var bäst med det var att det ger en varierande löpträning med många olika typer av pass samt att det bygger upp långpassen vecka för vecka.

Det gick att välja att betala för programmet för att få mer detaljerad info och annat men jag valde att köra på grundprogrammet som är gratis.

Och genom att bestämma mig för att köra, fixa träningsprogram och komma igång med det var jag på G.

Träningen

Vecka för vecka rullade träningen på, ibland bra ibland sämre. De flesta passen själv men ibland fick jag med Erik eller någon annan på ett långpass. Erik har ju kört ett par maraton och hade många erfarenheter att dela med sig av och även mycket annat avhandlades under passen.

Så här nöjda såg vi ut efter att ha sprungit 28km den 17 augusti.

En trevlig del av årets träning var även träningen inför Swimrun då vi blandade upp löpningen med simdistanser i diverse sjöar. Ofta var vi fler som tränade tillsammans då och Swimrunträning var en ny sak för oss alla och jag tror vi alla gillade det. Den 12 juli gick Hofors Swimrun av stapeln och jag kände då att min löpträning hade börjat ge resultat under de 25 km löpning som loppet innehöll.

Även här var det leende på läpparna när kameran var framme.

I början av augusti valde jag en annorlunda träningsvecka som även innehöll semester. 4 dagar vid Kebnekaise. Målet var att se hur det ser ut där, bestiga berget och samtidigt få träning. Min utrustning skilde sig därför rätt mycket mot de andra fjällvandrana som var där. Total blev det ca 8 mil jogg och vandring inklusive svängen upp på toppen då.

Men i slutet av augusti kom jag av mig med träningen, det var många andra saker och jag missade för många pass. Det blev några veckor med alldeles för dålig träning och jag backade i form. Någon gång i september kom jag igång igen men då var det inte mycket tid kvar att spela på. Men det var bara att bita i och träna på, inte tänka på de missade träningspassen utan se framåt mot de kommande.

Jag och Erik var ut på några pass till och jag körde många själv. Ett av passen med Erik skulle hamna kring 26 km men efter 20 av dem sket det sig med vaderna och jag fick krampkänsla…. Inga roliga tankar i huvudet då. Vi småjoggade några km till och sedan vek jag av ett par km innan jag var hemma hos mig. Med detta i åtanke och vetskapen om att det inte fanns tid för så många mer långpass bestämde jag mig för att testa ett riktigt långt pass i riktigt lugnt tempo. Detta pass blev av den 3 oktober när jag hängde med Maarit till Linköping eftersom hon hade återträff med gamla klasskompisar från studietiden, de hade hela lördagen uppbokad och jag hade en massa tid för annat, som att jogga 4 mil. Jag joggade utan att ha någon plan på vart jag skulle, blev runt en stor del av Linköping och sedan fram och tillbaka till Ljungsbro. Väl tillbaka till hotellet hade jag passerat 4 mil, benen skrek de sista kilometrarna men det gick. Skönt. En del av testet var också att se hur kroppen skulle klara av en längre sträcka gällande problem med skavsår och annat, inte den minsta lilla blåsa efter det passet.

Efter Linköpingshelgen var det tre veckor kvar och jag skulle se till att hålla och toppa formen, men istället blev jag sjuk. Kunde inte träna på drygt en vecka och det var drygt. Men bara att acceptera fakta.

En sak jag inte kan säga något om gällande träningen är hur långt jag sprungit totalt, vad jag sprungit i för tempon och vad jag legat på för puls. Detta för att jag inte äger någon GPS/Pulsklocka och nästan aldrig haft med telefonen och kört med app på den när jag sprungit. Jag har valt att ha det så för att undvika att stressa mig själv av att hålla olika tempon eller genom att jämföra tider på rundor med andra tider. För mig har det varit helt rätt val, för andra kan det säkert vara en källa till inspiration att ständigt veta exakt vilket tempo och annat man springer i. Jag vet ju i vilket fall som helst om jag springer snabbt, långsamt eller mittemellan.

Målet

Målet med allt detta var ju att springa Åland maraton den 25 oktober. Jag behövde inte åka ensam, vilket jag visste redan från början då Maarit hade lovat att stå och ta emot mig i målet om jag sprang. Men vi blev 5 som åkte, Maarit, Lars och Mari anmälde sig också till halvmaran som gick samtidigt och sedan följde även Alfred med som stöttning till oss alla. Tyvärr hade Lars problem med hälen och kunde inte delta. Men han var en perfekt supporter under loppet och åkte fram och tillbaka efter banan som en skottspoling för att heja på oss alla.

Vi åkte redan på fredagen och hade en trevlig fredkväll och lördag på Åland innan loppet på söndagen.

Loppet började rätt tidigt 08:30 så klockan stod på 07:00 för att vi skulle hinna äta frukost och ta oss till start. Jag försökte äta mycket men inte för mycket, gröt, bacon, bönor och en massa annat.

På plats innan start.

En sak jag gillade med loppet var att det inte var så många deltagare så det fanns ingen trängsel eller bök med sådant. Totalt 110 anmälda till maraton och halvmaraton.

Hela startfältet för maraton

Jag hade fått för mig att det inte skulle vara ett så kuperat maraton, tror det kan ha att göra med att det tidigare fanns en halvmara på Åland som gick på ett annat ställe som många hade refererat till som lätt. Jag fattade inte heller att backarna på runt 30 meter i höjdskillnad i banprofilen var rätt stora backar, men dagen innan loppet förstod min dam att jag inte hade skojat hela tiden innan när jag refererade till banan som en platt bana. För att övertyga mig tog hon fram banprofilen för Lidingöloppet och visade den som jämförelse. Då blev jag plötsligt lite orolig för loppet…. Innan det hade jag ingen riktig taktik för hur jag skulle springa, skulle jag börja lugnt eller snabbare, efter det hade jag heller ingen taktik men insåg att tankarna jag hade haft om taktik inte skulle fungera oavsett. När jag kört långpass med långa backar som träning har jag tagit för mycket stryk av dem för att sedan orka löpa på som jag tänkt. Nedan syns banan som vi som sprang maraton sprang två varv av och de som sprang halvmaraton sprang ett varv på.

När starten gick valde jag att springa i det tempo som benen ville utan att anstränga mig för mycket men att inte medvetet bromsa farten. Startledet fördelade sig snabbt efter vägen och tre fyra löpare var snabbare än oss andra och började dra ifrån. Vi var runt 40-50 totalt och när vi vände första gången efter 3,5 km och man mötte alla löpare räknade jag att jag låg på plats 15, kände att det nog var lite längre fram än jag borde ligga. Kilometrarna passerade och det visade sig också att två av löparna för mig hade gått ut för hårt och även de passerades. Halvmaran startade 15 minuter efter maran och jag mötte Maarit och Marie efter ett tag och jag kände glädje över att vara där och springa. Precis så var det de 28 första kilometrarna, glädje, lycka och snabba möten med damerna efter vägen samt en leende Lars som stod och hejade på överallt. Allt var bra och kilometertempot var stabilt runt 5:20 +/- 15 . Det regnade lite och blåste rätt mycket men i mitt huvud sken solen. Men alla som pratat med någon som sprungit ett maraton har hör ”det är vid 30 km som loppet börjar” och för mig gick den gränsen vid ca 28 km. De 14 sista kilometrarna var hårda och det gick inte att springa i samma takt längre. Tempot sjönk drastiskt och när jag försökte höja det sa någon del ifrån, ljumskarna började dra ihop sig eller något annat. Det var bara att acceptera och börja räkna ner kilometer för kilometer. När det var 7 kilometer kvar bestämde jag ett nytt delmål för loppet, jag skulle oavsett hur det kändes inte gå en meter och det gjorde jag inte heller. De 4 sista kilometrarna kändes det som att det skulle ta en evighet att komma i mål men när det var 800m kvar så stod Lars där igen och då hade han lämnat bilen och bestämt sig för att jaga mig i mål och han lyckade få mig att pressa upp farten igen och blunda för smärtan och med vetskap om att målet var så nära vågade jag även riskera att få kramp i ljumskarna för i mål skulle jag ju kunna krypa därifrån.

Och i mål kom jag och där stod min dam och väntade på mig! Halleluja va bra det kändes! Att springa i mål efter min första maraton var en stor lycka och det kändes perfekt även om benen inte höll med huvudet i det.

Målet var nått men samtidigt är målet också början på något annat.

Målgång med trötta ben.

Och eftersom en väldigt stor del av alla som frågat hur det gick också har velat ha en siffra att förhålla sig till så blev det 4:04. Många har sagt ”ååååh vad synd att du inte sprang lite snabbare så du kom under 4 timmar” men för mig spelar det ingen som helst roll. Jag hade satt ett mål tidsmässigt och det var mellan 3:30 och 4:30 och jag låg i det intervallet och jag är hur nöjd som helst med det. Placeringsmässigt tappade jag lite de fjorton sista kilometrarna och hamnade på plats 18 eller 19 till slut, en placering i ett lopp med 40-50 deltagare säger ju inte så mycket men jag hade nog räknat med att hamna mycket närmare slutet av resultatlistan då det var min första mara.

Maarit och Marie sprang tillsammans hela loppet och löste diverse problem och kom i mål på bra tid.

Och resultatet av all träning blev en glaspokal J