Den som endast haft lycka i sitt liv har kanske inte haft ett lyckligt liv. Den som inte haft motgångar sätter inte samma värde på framgångar. Den som inte känt saknad har inte känt alla nyanser av kärlek.
Det är ofta i kontrasterna känslor uppstår. Det är den gummisnodd du spänner mest som flyger längst när du släpper den men samtidigt är det den som har störst risk att gå av. Att inte våga spänna sin inre gummisnodd gör att man inte heller får njuta lika mycket av flygturen.
Laponia triathlon 2021
Slit ut mitt hjärta och släng in det i en bastu, slå mig i magen så jag mår illa och förneka mig sömn i 30 timmar. Så var känslan 12 timmar in i loppet när jag försökte ta mig upp för löpningens längsta backe, upp på Dundret, en stigning på 440m i en lång backe. Solen stod mitt på himlen, svetten rann och bromsar som kändes stora som gråsparvar attackerade konstant. Just då var det rätt bra att komma ihåg att jag vill faktiskt det här, jag har faktiskt betalat för det här, vi har faktiskt planerat in en semester 100 mil bort med detta som en viktig del. Men den viktigaste insikten då var nog ändå att jag kan faktiskt pausa en liten stund för att återfå energi. Min mor som var dagens support vid sidan av alla otroliga funktionärer tog sig till backen och bjöd på knäckebröd med renost, skugga och vätska. Ett antal minuter senare och jag var åter på väg uppåt mot pärleporten eller var det kanske bara till toppen av Dundret jag skulle.
Men precis som i livet var denna uppförsbacke bara en del av alla olika sträckor och alldeles innan hade jag haft ett par km mycket fin stiglöpning där allt bara kändes underbart, lite roligt är ju att på bilden som är tagen från den delen är det en skylt med texten ”turning point ”…
Men tävlingen började ju långt innan denna episod, närmare bestämt vid midnatt vid en sjö i Gällivare upplyst till dagsljus av midnattssolens strålar. När startsignalen ljöd bröts den spegelblanka magiska vattenytan av ett tåg med taggade triathleter med första målet att simma de tre varven och 3,8km på banan. Den otroliga sommarveckan som varit hade värmt vattnet till rekordtemperatur för loppet, ca 21 grader. Min simning gick hur bra som helst och det blev den gren som gick över förväntan. (Simtid 1:25 - helt nöjd)
Efter sim blir det cykel. 18 mil genom vackert natur. Banan börjar rätt utmanande efter ca 2 mil då det blir uppförsbackar i 8km. För att inte döda benen för tidigt tog jag det lugnt där och den delen gick bra. Efter 36km kom första vätskestationen och där mitt i natten i fullt dagsljus stod en hel hög med barn och hejade så mycket de kunde, en mycket härlig känsla och bra stämning. Ungefär halvvägs in i cyklingen började det bli jobbigt. Dels för att det var mitt i natten och min kropp ville sova men även för att jag då insåg att jag nog tränat alldeles för lite cykling egentligen, speciellt den senaste tiden. Årets längsta pass innan detta var 8 mil någon gång i början av maj. Vill man göra ett bra fulldistans triathlon kan jag verkligen rekommendera att man ska träna ordentligt, kanske till och med efter någon form av program… detta kanske jag mest skriver som en påminnelse till mig själv för framtida tävlingar då jag tenderar att glömma bort den detaljen. Tröttheten och för lite träning ledde till att andra halvan inte gick så snabbt, att min nacke skrek och att min rumpa blev väldigt mycket ovän med den hårda sadeln. Just här kan jag tycka att den vettigaste reaktionen från någon är ”skyll dig själv ” . Men oj vilka vackra ställen som passerades också. Stilla vatten, stora vidder. Då och då någon ren som gick på vägen och gav mig konstiga blickar när jag passerade. (Cykeltid 7:36 - för länge)
Att få byta från cykel till löp är en så skön känsla. Den sömntrötthet som jagat mig under natten försvann när den mer monotona cyklingen byttes till löpning. Mina ben kändes åter pigga och de första kilometrarna gick lätt. Löpning är ju min starka gren men det är sällan jag kan dra nytta av det på ett triathlon då det även är den sista grenen. På Laponia är löpningen tuff, total stigning på ca 815 meter (kan jämföras med ex Stockholm maraton som har ca 210m). Jag körde även Laponia 2017 men då var det en annan löpbana som var enklare så jag var inte helt förberedd på att det skulle vara så tufft som det var. Bortsett från episoden jag skrev om i början hade jag ändå en bra löpning och med vätskestationer ca var 5e km blev det helt lagoma etapper att avverka mellan dryck och pepp från världens bästa funktionärer. På sträckan efter Hellnerstadion, efter ca 5 km samt på väg tillbaka efter ca 33 km var det galet med mygg i kombination med branta backar. Mycket var av släktet galna lappländska attack mygg. Direkt jag saktade ner för att ta några gångsteg i en backe anföll de i formation och benen blev på några sekunder svarta av blodsugare. Det var nog den mest konkreta farthållningshjälp jag någonsin fått.
Med pepp och energi från funktionärer och supporten kom jag till slut i mål med ett stort leende på läpparna och den känslan är värd så mycket mer än alla jobbiga känslor på vägen dit och hade vägen dit varit enkel hade den känslan inte varit lika stor. (Löptid 7:07 - jag kom i mål och det var bra)
Laponia triathlon är ett otroligt välorganiserat triathlon i en väldigt vacker miljö. De funktionärer som ställer upp är helt otroliga och vilket arbete de gör. De är världsklass. Då det inte är ett jättestort triathlon när det gäller antalet deltagare blir det även en väldigt bra stämning bland alla och det blir aldrig trängsel eller stress och det är lätt för publiken att följa tävlingen på nära håll.
Laponia triathlon är ett rätt tufft fulldistans triathlon, att jämföra det Kalmar Ironman känns lite som att jämföra Göteborgsvarvet med Lidingöloppet när det kommer till banprofilen.
Det här var mitt tredje fulldistans triathlon och tidigare har jag kört Laponia 2017 och Kalmar IM 2018. Det blir säkert något mer framöver och kanske tränar jag med ett bättre träningsupplägg då eller så blir det kanske ett till som blir onödigt jobbigt att genomföra. Det beror ju lite på hur livet ser ut då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar